Igår var jag ombud på SO:s föreningsstämma. SO är a-kassornas samorganisation och där är alla Sveriges 32 a-kassor med. Sveriges Fiskares a-kassa är den minsta med drygt 700 medlemmar och störst är AEA med 590 000 medlemmar. Det är ganska lätt att räkna ut att vi inte har särskilt mycket gemensamt. Hursomhelst, igår var det SO:s verksamhet som skulle redovisas, granskas, och få delvis nya styrelseledamöter – en ganska förutsägbar historia.
Angeles Bermudez Svanfelt, Arbetsförmedlingens chef, var inbjuden som gäst och jag såg fram emot att få höra henne berätta om vad som står högst på förmedlingens dagordning och hur hon ser på a-kassornas verksamhet. Angeles var inbjuden till förra årets SO-stämma men dök aldrig upp då. Men exakt när stämman öppnade meddelades att hon inte kunde komma i år heller! Jag kan tänka mig att Arbetsförmedlingens chef i och för sig har viktigare saker att tänka på än SO:s stämma men att hon uteblir med kortast möjliga varsel får mig att undra hur hon planerar sina dagar.
Efter stämman var det bara att gå tillbaka till skrivbordet. Tänker på den kvinna, 60 plus, som ringde och undrade om hon skulle stå kvar som medlem i a-kassan. Hon hade varit sjuskriven många år på grund av komplicerat benbrott och hade nu fått beslut från Försäkringskassan om att hon hade rätt till sjukersättning. Men beslutet innehöll ingen uppgift om hur länge hon skulle få sjukersättning. Skulle hon få sjukersättning fram till pensionen om 1,5 år eller kommer hon att behöva avsluta sitt arbetsliv med en period av arbetslöshet? Att inte veta, att inte kunna planera och överblicka leder till stress och oro. Om man är medlem i a-kassan slipper man i varje fall oroa sig för att stå helt utan pengar.